Djungelbokens värld [antikvár]

Indien! När jag nämner det land där jag vistats de sanaste âren har jag ibland hört namnet upprepas med en säregen ton som ett ögonblick dalirar i lüften som det svaga fladdret av en rökelseslinga i ett stilla rum — en blandning av mystik, sagostämning, förundran, förväntan: "Indien!" För de flesta svenskar tycks Indien representera nâgot ogripbart fjärran, essensen av äventyr, österländsk prakt och yppig "djungel", allt invävt i fantasieggande ackord av sirrande sitar, svala flöjt-toner och dämpade rytmer frän tablas. Men för nâgra representerar Indien det obotliga armodet, mänskligt elände speglat i viss typ av TV-program eller tidningsartiklar . . . Under tre är har jag nu upplevt verkligheten bakom mystiken — och mystiken bakom verkligheten. Efter tio är i Sydamerikas vild-marker borde kanske Indiens naturskatter kännas en smula ned-tonade för mig — jämförelsen med Amazonregionens formidabla na-turlaboratorium borde ta ner mina upplevelser av djurvärlden i Indien och Sri Lanka tili en nâgot grâare vardag — men sâ är inte fallet. Jag träffade för nâgon tid sedan av en slump Harry Schein, vi râka-de tanka vâra bilar vid samma mack. Det var faktiskt fjorton är (!) sedan jag mottog Filminstitutets pris för min längfilm "Ett Vildmarksrike" ur hans hand. Medan bensinen brusade ner i tankarna hejade vi sä där snabbt som det jäktade mönstret i vár värld tilláter, och Harry log med heia ansiktet när jag berättade om min entusiasm för mitt nya arbetsomrâde. "Är du fortfarande lika nyfiken?" skrat-tade han. Ja, jag är minst lika nyfiken — hur skulle man kunna vara nâgot annat. Som biolog, som filmare — som människa. Indien detta fantastiska land med sina enorma människomassor, sin otroliga men hotade natur, sina djupa rötter i en sagohistoria och sin nutida kamp för att överleva! Det vill säga att undgâ att kap-sejsa och sprängas av den största kraft som nâgonsin gâtt fram över ¦ :