Gräset som aldrig dör [antikvár]

Memidiks vrede bara växte inom honom dag för dag tills den blev outhärdlig. Snabbt ryckte Memidik sin tveeggade kniv ur slidan. Den blixtrade blaaktigt i mânskenet och gjorde en vid bâge genom luften. Han var som en hök, beredd att kasta sig over sitt byte, spänd till det yttersta. Han tog ett sprâng och tvärstannade med benen styva och darrande, kroppen var tung som bly och lika orörlig. Mânskenet flödade over träden och gräset, kullarna och höjder-na, som tycktes resa sig, breda ut sig och fbrlängas i dess silver-sken. Ett matt dunkel fyllde dalar och klyftor. Anavarzaklipporna kastade sin skugga pa Jeyhanfloden, ett band av smält silver, helt orörligt och ljudlöst pâ den stora vida slätten, ett band som ibland doldes av klippornas skugga och sedan dök upp igen och fortsatte sin lysande slingergâng. Ljudet av krasande fotsteg bland kiselstenarna pâ den mörka strandremsan kom allt närmare och ekade genom den mânljusa natten. Ibland hördes Stegen svagt och avlägset, ibland helt nära, och det skar i öronen pâ honom, Sedan upphörde de och i den plötsliga tystnaden hörde han hur torra kvistar bröts dâ en natt-skärra hoppade frän gren tili gren. Utan förvarning syntes den stora höga skuggan längs floden. Memidik kastade sig blixtsnabbt bakom en buske. Skuggan gick lângsamt med vaggande gâng. Den blev allt större. Den tornade upp sig och sedan böjde den sig mycket djupt ner. Den reste sig, hoppade, foil, reste sig pâ nytt, och sedan bredde den plötsligt ut sig pâ marken. Och sä rusade den plötsligt mot Memidik. Kräften gick ur honom. Kniven föll ur hans hand och efterlämnade en stickande domning där blodet stockât sig. Han böjde sig ner och letade efter den pâ stubbâkern.