Mullvaden [antikvár]

1 Faktum är att om inte gamle major Dover hade dött knall och fall vid kapplöpningarna i Taunton, skulle Jim överhuvud taget aldrig ha kommit tili Thursgoods. Han kom i mitterminen utan att ha talat med nägon pä skolan först, i maj mänad var det fast ingen skulle ha trott det med tanke pä vädret, anställd genom en av de mera pähittiga byräer som specialiserat sig pä att skaffa extra-lärare tili förberedande skolor, och han skulle upprätthälla gamle Dovers tjänst tills man hade fätt tag i en lämplig efterträdare. "Spräkman", sa Thursgood i kollegierummet, "ett provisorium", och strök undan luggen som för att värja sig. "Priddo." Han sta-vade namnet. "P-R-I-D Franska var inte Thursgoods ämne, sä han säg efter pä en papperslapp. ". E-A-U-X, fömamn James. Jag tror att han kommer att passa oss mycket bra fram tili juli." Kollegiet hade ingen svärighet att förstä vinken. Jim Prideaux var en av de stackars udda figurerna inom lärarkären. Han till-hörde samma bedrövliga kategori som salig Mrs Loveday som hade persianpäk och gällde för att vara teologie studerande tills hon sprack pä en banklegitimation, eller Mr Maltby, pianisten som hade hämtats under en övning i körsäng för att bistä polisen vid ett förhör, och sävitt man visste bistod han dem än, för Maltbys koffert stod kvar i källaren i väntan pä vidare instruktioner. Flera medlemmar av kollegiet, men i synnerhet Marjoribanks, ivrade för att man skulle öppna kofferten. De sa att den innehöll klenoder som alla visste hade kommit bort: bland annat Aprahamians silver-inramade portrait av hans libanesiska mor, Best-Ingrams schv^^ei-ziska pennkniv av armémodell och husmors klocka. Men Thursgood mötte deras beskäftighet med en oförstäende min i sitt släta ansikte. Det var bara fem är sen han övertog skolan efter sin far, men de ären hade redan lärt honom att det är bäst att blunda för vissa saker. Jim Prideaux kom en fredag i regn och storm. Regnet rullade som kanonrök nedför Quantocks bruna sluttningar och svepte sedan w V!' W: , i I',