Satansverserna [antikvár]

-1 - "I lör att födas pa nytt mäste man först dö", sjöng Gibril Farish- |-H ta medan han tumlade ner frán himlen. "Ho ji! Ho ji! För att fa slutas i jordens famn máste man först flyga. Ra-ta-taa! Trummeli-trumm! Hur ska man kunná skratta igen om man inte gräter först? Hur ska man vinna den älskades kärlek utan en suck, grabben? Baba, om du vili bli född pä nytt " Strax före gryning-en en molnfri vintrig nyarsdag eller ungefär vid den tiden foil tvä verkliga, fullvuxna, livslevande män mot Engelska kanalen frán kolossal höjd, tjugoniotusentvä fot, utan assistans av fallskärmar eller vingar. "Tro mig, man mäste dö, det är sant, det är sant", och sä vidare 1 den Stilen under en alabastermäne, tills ett skarpt rop skar genom natten: "Mä djävulen ta ditt skrälande", och orden svävade kristall-klara i den iskalla vita natten, "i filmerna mimade du bara tili play-backsängare, sä skona mig nu frän din infernaliska olät." Den omusikaliske solisten Gibril hade medan han sjöng sin im-proviserade gazal simmat i lüften medelst ^ärilssim och bröstsim, dragit ihop sig tili ett klot, spärrat ut armar och ben mot halv-gryningens halvoändlighet, intagit heraldiska hällningar stäende pä bakbenen eller liggande med rest huvud och utmanat tyngdkraft med lättsinne. Nu rullade han glatt över mot den hänfulla rösten: "Ohé, Salad baba, är det du, jättebra. Tjänare, Skedisgrabben." Varvid den andre, en pedantiskt prydlig skugga som föll med huvu-det före iförd grä kostym med alla knapparna knäppta och armarna utefter sidorna utan att ifrägasätta det orimliga i att plommonstopet satt kvar pä huvudet, gjorde en grimas av vämjelse över smeknam-net. "Du, Skedis", tjoade Gibril och framlockade en ny uppochned-vänd grimas, "Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna dar nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen. En meteor eller en blixt eller Guds hämnd. Ur tomma intet, gösse. Dharrraaammm! Pladask, na? Vilken entré, yaar. Jäklar: splasch." 2 - Rushdie, Salansversema 13